Om att elda

Jag har ganska svårt för att trivas. En gång flyttade jag från en lägenhet för att ytterdörren var för tunn. Det kändes som att bo i ett trapphus. Om någon tappade en näsduk på första våningen hördes det in till mig på tredje. Att sängen stod precis vid dörren gjorde inte saken bättre.

I den lägenhet jag bor i nu trivs jag. Min dörr är fem centimeter tjock och gjord av härdat stål. Och när jag vaknar och drar upp rullgardinen kan jag se morgonsolen börja vandra längst med taket för att till sist fylla hela rummet.

Men jag har en passion som jag inte kan få utlopp för här. Jag gillar eld. Öppen eld. En riktigt sprakande brasa. 

När jag är på landet kan jag sitta framför elden i timmar. Jag blir, ja vad ska man säga, uppslukad av den. Den är levande. Och jag matar den med gammal sälg.

Så jag kompenserar. Nyss köpte jag en lykta för under en femtiolapp. Jag släcker ned i rummen. Det börjar lukta som i vår gamla scoutlokal. När patrull Mården gick hemåt på torsdagskvällarna var det som om en svag doft av fotogen lade sig över Västmannagatan.

Jag rycks tillbaka när det återigen luktar fotogen om mina kläder. Vi har just slagit läger för natten. Det är en kväll tidigt i maj. Vi sover utomhus och det är vansinnigt kallt. Vindskyddet ramlar ihop vid första lilla vindpust. Det har läckt fotogen i någons ryggsäck. Vi luktar som en kringresande petroleumprodukt.

Vindskyddet blir efter ett tag till ett extra täcke. Vi ligger tätt intill varandra mitt ute i skogen.

Och jag är tryggare än bakom fem centimeter härdat stål.