Kläder med Skägget

Jag har en vän. Skägget heter han. Kläder är ett av hans stora intressen. Han äger många plagg. För många. Det leder till att han säljer en smula av sin samling till mig vid väl valda tillfällen. I kväll var ett sådant. 

Kanske har jag något gammalt fint uppe på vinden. Vi kan väl ta oss en titt? En halv timme senare är vi tillbaka. En titt innebar ett berg av kassar. Och så börjar vi leta. Skägget säger att jag är kräsen. Och jag håller med.

Jag är en koala. Kräsen som en koala. Den lilla björnen väljer bort 97 procent av sin potentiella föda. Så är jag när det kommer till kläder.

Skägget håller upp en trenchcoat. Nä, för mycket gamla filmen Rollerboys. Han visar mig en fin Lacoste han köpt på nätet. Nä, luktar märkligt. I en kasse ligger två långa rockar. För mycket Matrix! Ett par Acnebyxor. Limiterad upplaga. Svarta med diskreta ränder. Går inte. Känner mig som en Commedia dell’arte-figur!

Men så kommer den. En riktig gammal goding. Längst ner i en tygväska ligger fyndet som Claes Bodén skulle kunna mörda för på G-klubben hösten 1998.

Apan.

Jag möter apans tomma blick. Och tänker på allt som förgängligheten innebär. En gång stod jag och tummade på en precis sådan här tröja. Det var på Solo vid Norrmalmstorg.

In i provhytten vågade jag ändå ta den. Storlek small. Jo, det var rätt val. Men skulle jag våga? Jag var inte Stakka Bo. Jag var inte Tony Zoulia. Jag var inte Simply Sven. Allt jag visste om den där världen hade jag läst mig till. Det var en värld som glimmande utom räckhåll likt silvret hos pantlånaren.

Någon aptröja köpte jag aldrig. 

Mer än tio år senare har jag min chans. Men apans blick har inte längre samma lyster.