Frukost
Om någon för fem år sedan skulle bett mig önska om min framtid skulle jag ha svarat följande.
Gå upp vansinnigt tidigt. Läsa morgontidningen på bussen till dagens första möte. Äta en ostmacka gjord på surdeg. Dricka latte som är mild likt en vindpust från en Talgoxes vinge. Prata om krämare och klerker. Prata om notläsningsförmågan hos förstasopraner. Höfta ihop några liknelser kring Proust och Stureplan (som åtminstone i stunden låter rimliga). Känna möjligheterna växa i takt med kafferuset. Avsluta allt med en djupdykning i de moraliska aspekterna kring Kapten Kirks sökande filmen i “The Search For Spock”.
Allt detta inträffade nyss.
Jag kan bara inte förstå varför det händer så sällan.

Louise:
Det kanske är glesheten i sorglösheten som drabbar en ibland. Eller är den här postningen kanske en övning i att uttrycka tacksamhet över stimulerande frukostar?
Tack själva, allihop, hur som helst!