Ett ögonblick

Jag sitter i Oppeby kyrka. Det är lördagskväll. Klockan är fem över sex. Vi körde hundratio på sjuttiovägar för att hinna. Ändå kom vi före prästen. 

De vita kalkade väggarna är tvåhundrafemtio år gamla. Orgeln är en niostämmmig piporgel. Predikstolens relief visar Kristus och den samariska kvinnan vid brunnen. 

Ett tag misstar jag prästen för att vara en Istari.  Han liknar Alatar, den blå trollkarlen, i sitt enorma skägg. Som en borstig vit kvast växer hårstråna ut från hans kinder och döljer effektivt den lilla prästkragen.

Den första psalmen vi sjunger är nummer 303. Det finns en väg till himmelen. Det är helgmålsbön och helgmålsringning. Oppeby socken är samlad. Kantorn och en man som några timmar senare, under Earth Hour, kommer bjuda mig på vedervärdigt brännvin gjort på grekiska druvor står för den musikaliska inramningen. 

Alatar har tappat rösten och viskar fram sin predikan. Han säger att det finns få tillfällen som de här. Det är i slutet av mars. Det är sista dagen i vintertid. Klockan är sex på kvällen och kyrkan är blå inombords. Vi sjunker ned i ett blått hav som blir mörkare och mörkare för varje minut. En sådan här vårskymning inträffar bara en gång per år. Det här är den dagen.

Psalm nummer 303 är psalmbokens vemodigaste. Mannen som skrev den levde i mitten av en urskog. Han färdades aldrig längre än till nästa by. Ändå visste han mer om världen än de flesta. All sin livserfarenhet sammanfogade han till en kort melodi. Alatar sjunger den så högt han kan med sin tappade röst.

Jag tror inte på någonting. Ändå tror jag på allt. Mellan de två polerna vandrar jag dagligen.

En gång intervjuade jag K. G. Hammar. Han sa att tron har tre stadier. Nummer ett är barnatron. Här fastnar den bokstavstroende. Nummer två är den kritiska fasen. Då ifrågasätter man allt man har lärt sig. Nummer tre är det mystiska stadiet. Här övergår tron till en personlig relation som är bortom språket.

Jag skulle kunna sitta på den hårda träbänken resten av kvällen. Jag känner att jag hör hemma här. Jag tänker att jag kanske borde omvärdera hela mitt liv.

En timme senare har den tanken börjat blekna. Vi åker hem till mannen med det grekiska brännvinet. På vägen dit har skymningen övergått till kompakt dimma. Vi åker vilse. Det känns som om vi alltid kommer att vara vilse.