Dopgraven

Det känns som i ett förflutet liv. Men jag minns hur jag efter en gudstjänst i Pingstkyrkan gick fram till dopgraven. Den var klädd i blått kakel med vita blommor som spred ut sig. Graven var torrlagd. Jag avundades. Inte att jag inte var redo för mitt vuxendop utan för att min familj inte hade en pool. Jag hade så gärna velat ha en inomhusbassäng. Just då, och där hade jag kunnat sälja min själ till satan för en.

Jag misslyckades med att vara kristen, bara några små flisor av korset sitter fortfarande i mig som en välsignelse jag inte kan bespotta. Jag är prydd. Jag skäms när snuskiga ord yppas. Jag generas av svordomar. Det är en märklig ovana. Mest med tanke på att jag inte så många år efter mitt besök vid dopgraven brände ett pentagram på gräsplätten utanför kyrkan. Då hatade jag Jesus. Men jag kunde inte svära åt honom.