Ute ur grytet
Det hör inte till vanligheterna. Jag skulle över till Radiohuset och hämta diktsamlingar. Solen sken starkt. Jag blundade hela vägen.
Ostron till Eric och glass till Anders
Morgonens avstämning på Solna visade en tydlig tendens - Eric och Anders har alldeles för få pauser från arbetet. Det ska vi testa att ändra på med två små uppdrag:
Eric, som inte har råd att köpa nya byxor, måste komma loss från gruvan och få prova på det goda livet. En inbjudan till skjortmärket af Klerckers event på fredag kommer väl till pass. Eric får således i uppdrag att gå en timme tidigare från jobbet för att äta ostron och dricka champagne! Kan lyxen göra honom lyckligare?
Anders undrade själv när han skulle kunna kasta av sig sitt svårmod och bli en person som väljer Ben & Jerry’s i soffan framför weekendtripper till Ljubljana eller något annat som (min tolkning) i någon mening för honom framåt. Det är inte säkert att det är något som Anders kommer trivas med – men det är definitivt värt att testa. Anders uppdrag blir att någon kväll inom en vecka stryka ett event, ett arbetspass eller möte och sjunka ner i soffan… med en stor burk Ben & Jerry’s.
Rapport på bloggen förväntas naturligtvis.
En ny roll, tack!
I helgen var jag på Hanna Fridéns födelsedagsfest. Eftersom som hon lite vänligt lånade en bild av mig, lånar jag tillbaka. Det hela var väldigt trevligt.
Det var det bästa av Stureplan och djupaste söder som samlades på samma ställe i lördags. Händer alltför sällan. Man kan säga att Hanna personifierar det Eric och jag bara försöker åstadkomma. Naturligtvis stod jag tillsammans med min Bon-kollega Krister för svärtan, medan Lisen och Micaela stod för glädjen. Inser när jag tittar på bilden att vi nog har stannat lite för länge på Bon. Alla har vi dock vår roll att fylla på scenen. Men jag är inte helt nöjd med min. Jag borde burit en riktigt tantig kofta. Här hade jag nog kunna känna mig hemma, trots allt.
Om arbete
Jag skriver ofta att jag arbetar mycket. Kanske för mycket.
På en landsväg utanför Kisa får jag nyttiga perspektiv.
Åkrarna mellan Östergötland och Småland har alltid varit fulla av sten. Min vän Tårtan hade en farfars bror. Den här släktingen blev trött på att ingen såg hans slit. Så han byggde ett monument. Av sten.
Det har gått hundra år nu. Halva bygden har hunnit utvandra. De flesta till Amerika, några till kvarteren runt Tegnérlunden. Men monumentet finns kvar.
Vi ställer oss mitt på det. Två meter högt, tio meter brett och trettio meter långt. Stenarna vägar inte mer än några kilo styck. Men de är lika många som sorgerna som gjorde det möjligt att fälla skogen och odla ett landskap vars jord egentligen aldrig bar på någon näring.
Jag räknar stenarna till tvåhundrafemtiotusentrehundraåttiotvå stycken.
Ett ögonblick
Jag sitter i Oppeby kyrka. Det är lördagskväll. Klockan är fem över sex. Vi körde hundratio på sjuttiovägar för att hinna. Ändå kom vi före prästen.
De vita kalkade väggarna är tvåhundrafemtio år gamla. Orgeln är en niostämmmig piporgel. Predikstolens relief visar Kristus och den samariska kvinnan vid brunnen.
Ett tag misstar jag prästen för att vara en Istari. Han liknar Alatar, den blå trollkarlen, i sitt enorma skägg. Som en borstig vit kvast växer hårstråna ut från hans kinder och döljer effektivt den lilla prästkragen.
Den första psalmen vi sjunger är nummer 303. Det finns en väg till himmelen. Det är helgmålsbön och helgmålsringning. Oppeby socken är samlad. Kantorn och en man som några timmar senare, under Earth Hour, kommer bjuda mig på vedervärdigt brännvin gjort på grekiska druvor står för den musikaliska inramningen.
Alatar har tappat rösten och viskar fram sin predikan. Han säger att det finns få tillfällen som de här. Det är i slutet av mars. Det är sista dagen i vintertid. Klockan är sex på kvällen och kyrkan är blå inombords. Vi sjunker ned i ett blått hav som blir mörkare och mörkare för varje minut. En sådan här vårskymning inträffar bara en gång per år. Det här är den dagen.
Psalm nummer 303 är psalmbokens vemodigaste. Mannen som skrev den levde i mitten av en urskog. Han färdades aldrig längre än till nästa by. Ändå visste han mer om världen än de flesta. All sin livserfarenhet sammanfogade han till en kort melodi. Alatar sjunger den så högt han kan med sin tappade röst.
Jag tror inte på någonting. Ändå tror jag på allt. Mellan de två polerna vandrar jag dagligen.
En gång intervjuade jag K. G. Hammar. Han sa att tron har tre stadier. Nummer ett är barnatron. Här fastnar den bokstavstroende. Nummer två är den kritiska fasen. Då ifrågasätter man allt man har lärt sig. Nummer tre är det mystiska stadiet. Här övergår tron till en personlig relation som är bortom språket.
Jag skulle kunna sitta på den hårda träbänken resten av kvällen. Jag känner att jag hör hemma här. Jag tänker att jag kanske borde omvärdera hela mitt liv.
En timme senare har den tanken börjat blekna. Vi åker hem till mannen med det grekiska brännvinet. På vägen dit har skymningen övergått till kompakt dimma. Vi åker vilse. Det känns som om vi alltid kommer att vara vilse.
Anders, det är något du kan välja att bli - om du vill! Återkommer med ett uppdrag.
Bland vildvittror
Läser ett blogginlägg om vem som är vilken Astrid Lindgren-karaktär. Blondinbella är Madicken, Bingo Rimér är Emil, Anders Rydell är Ronja Rövardotter. Hmm.
Enligt det här inlägget är jag dömd till ett kreativt men tråkigt liv:
“Om personen i fråga svarar att favoriterna var Ronja Rövardotter, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta har du förmodligen hamnat på någon slags dekadent vernissage eller filmfestivalspremiär. Människor som har dessa favoriter är ofta lite djupare, lite mer intellektuella och lite mer kreativa än vi andra. Vilket i och för sig inte behöver vara någon nackdel. Däremot kan du vara säker på att aldrig få krypa ner i soffan framför en romcom och mumsa Ben & Jerry’s med en person av detta slag. Förbered dig istället på att iförd en svart Acne-uniform besöka kortfilmfestivalen, åka på weekendresor till Ljubljana samt att umgås med en person som ständigt reciterar Bon och Litkes. Exempel på Ronja/Mio/Lejonhjärta-typen: Fredrik Virtanen, Anders Rydell och Robyn”
Jag misstänker att min svårmodhet har blivit kulturellt allmängods. När ska jag bli en person som väljer Ben & Jerry före Ljubljana? John, hjälp mig.
Alla dessa idioter
Samtal med min vän igår.
Jag: Fick du inbjudan till XXXX-eventet på torsdag?
Vän: Ja, men jag orkar inte gå.
Jag: Inte jag heller. Men det är märkligt… Förr gick vi ju jämt på dessa grejer. Åt snittar, drack gratisvin och tittade på Kleerup som stod i ett hörn och spelade.
Vän: Jo, men nu är det ju bara en massa idioter där. Orkar inte trängas med dem för en blaskig vodkadrink.
Jag: Jag vet, det känns alltid så girigt jaga kantrellsnittar bara för att bli mätt. Det är bara wannabes som står ut med att förnedra sig så.
Vän: Du vet väl att vi var de där idioterna för inte så länge sedan?
Jag: Jo, det är nog därför man hatar dem…
Festival
Jag var i Hultsfred i helgen. Det måste varit sommartiden, men festivalen verkade vara inställd alternativt försenad. Sist jag var här kände jag mig extremt gammal. Jag åkte hem efter tolv timmar. Den här gången var jag yngst. Och jag var den ende på området som inte höll ett hundkoppel i handen.
All verklig sorglöshet har sin rot i en klar fruktan.