De vita fläckarna

Som liten var jag en ivrig läsare av Barnens Bibel. Jag hade fått mottaga den ur kyrkoherdens hand trots att jag bara några veckor tidigare under en familjegudstjänst hade spräckt den retoriska tanken i en av hans predikningar.

Herden vandrade i kyrkans mittgången och talade om Jesus födelse. Det var precis innan jul, jag skulle snart spela rollen som en av de tre vise männen i kyrkospelet. Jag skulle bära en innebandyklubba inlindad i foliepapper (min kungaspira). Jag var sex år gammal men hade noggrant förberett mig inför rolltolkningen. Så när kyrkoherden myndigt frågade om det var något barn i församlingen som kunde gissa vad ordet advent kunde betyda reste jag mig upp och ropade högt. Ankomst! 

Hm, jo, jahaja… Mumlade kyrkoherden. Ja, det stämmer faktiskt.

Jag inledde där en vana som jag skulle finslipa under kommande år: ofrivilliga förolämpningar av präster. Något år senare kom jag att fyllas av den briljanta idéen att jag under kyrkkaffets stilla sammankomst skulle bolla med en jordglob. Mina händer tappade snabbt kontrollen över planeten som flög i en vacker omloppsbana genom församlingssalen för att närmast förinta den överfulla kaffekopp som en aktad präst just förde till sina läppar. Jag minns det som att till och med prästkragen var brun av kaffesump.

Länge trodde jag att mina fadäser med prästerna hade gjort mig till en andra rangens församlingsmedlem. Min utgåva av Barnens Bibel var nämligen inte röd som de andras, utan i en tråkig brun nyans. Långt senare insåg jag att det bara handlade om en ny upplaga. Men den röda bibeln var alltid mer spännande, jag tror bilderna där var lite blodigare.

Någonstans inom mig insåg jag att det här inte var en helt lätt bok. Att Jesus var en juste person, barnens vän, det förstod man ju av psalmerna vi sjöng under sångstunderna. Gud var däremot lite kärvare. I alla fall enligt min bruna barnbibel. Särskilt en bild har stannat kvar i mitt medvetande. Det är teckningen som beskriver den ängel som går från hus till hus i Egypten och dräper alla förstfödda barn. Det är den sista av plågorna som senare får farao att ändra sig och släppa iväg herrens utvalda folk.

Jag var den förstfödde. Jag förstod att det var bäst att hålla sig i skinnet. Kanske hade mitt bollande med jordklotet inneburit att jag överträtt en helig gräns. Helt säker var jag inte.

Nu låter det som min uppväxt var mycket religiös. Det var den inte. I de här återkommande besöken på kyrkans barntimmar fanns ingen teologisk grundtanke från mina föräldrars sida. Det var mest så att alla andra i vårt kvarter gick dit. Och så var det ju gratis. Och ganska trevligt.

Det är nu länge sedan jag läste min bruna barnbibel. Men den typ av allomslutande tillstånd som de allra första läsupplevelserna innebar är något som jag försöker hitta tillbaka till. Den där känslan av att det som står i texten verkligen kan vara fullständigt sant samtidigt som det lika gärna inte kan vara det. När jag som nioåring läste Sagan om ringen var det enligt denna princip. Även det som inte fanns med i själva handlingen kunde upptäckas, världen existerade även på de platser i Midgård där Tolkien inte hade placerat sin berättelse. Och där föddes också min fascination inför kartans vita fläckar vilket i förlängningen var berättelsens vita fläckar. Vad hände egentligen med de två blå trollkarlarna, de som anlände från väster tillsammans med Saruman, Radagast och Gandalf, de som bara omnämns i en enda rad av Tolkien? Och varför var Gamla Skogen en så mystik plats? Och vem var egentligen Tom Bombadill? Varför blev inte han osynlig när han satte ringen på sitt finger? Berättelsen fortsatte leva i min fantasi. Den tog aldrig slut.

Jag har ofta Bibeln på mitt skrivbord när jag arbetar. Inte för att jag så ofta läser i den. Jag tror att jag har lagt den där för att den signalerar något slags allvar och för att tillfälliga besökare inne i vårt arbetsrum ska bli lite rådvilla. Är han religiös? Är han jättereligiös?! Eller är allt bara en pose? Någon gång kommer jag läsa den från pärm till pärm men ännu är jag inte mogen. Jag börjar i en helt annan ände. Det handlar om att lära sig tyda symboler. Särskilt förlorade sådana. Kartans förlorade symboler.

Förrgår kväll hörde jag Ann Jäderlund läsa sina dikter. Allt var väldigt suggestivt tills Ann fick hosta och tvingades bryta. Vi var kanske uppemot hundra personer som hade samlats i källaren vid Nytorget. Vi satt tysta, andäktiga och lyssnade. Vi satt i ett halvmörker, kanske var det just halvmörkret som förde oss samman. Tidigare under kvällen hade det talats om transcendens, att överskrida sin egen verklighet och träda in i en annan. Det handlade om vilken makt poesin hade att åstadkomma sådana här förskjutningar av hela tillvaron.

I halvmörkrets fanns svaret. I det förtätade, i den lodräta färd genom ögonblicket som Ann Jäderlunds hostande röst skapade fanns svaret på vilken makt orden kan fyllas med. I rätt sammanhang blir de till trollformler, magiska och rum efter rum öppnas. När det här händer, vilket ofta sker i halvmörker, är det som om vita fläckar fylls. En kort stund av klarsyn kommer likt en gåva.

Den som söker skall finna. Jag läser den korta raden i en anteckningsbok från ett sedan länge glömt seminarium. Det var Matteus som först skrev det, och han hörde det i sin tur från Jesus. I alla fall enligt Bibeln. 

Den som söker skall finna. Men i de flesta fall inte det som man har förväntat sig.

Jag är långt borta från barnbibeln men i korta ögonblick kan vissa ord öppna sig till bilder som både är fullständigt sanna och fullständigt orimliga (i alla fall för den som någonstans ändå vill se nyktert på livet). De här ögonblicken handlar nästan alltid om konstupplevelser. Små, små antydningar om att det som kallas fantasi inte är ett uttryck för slumpmässiga val eller något påhittat. Istället är det som konstrueras genom fantasins raster av möjligheter en tolkning av bilden bortom bilden. 

Inom den ortodoxa kyrkan har ikonen en särställning. Ikonen är speciell. Inte bara för att den är något meditativt för den kontemplerande sökaren att vila ögonen på utan för att ikonen ser tillbaka. Ikonen har en egen blick. 

Om konsten verkligen har en trascenderande kraft, om det finns något i stil med det som Ulf Linde beskriver som en kontemplativ verklighet, kommer jag i så fall från och med nu söka efter den iakttagande blicken över ett vidare område. 

Ännu en kväll. Gårdagsnatten hade något fladdrande över sig, flyktig och föränderlig som moderniteten själv. 02.45. Ann Jäderlunds trollformler omtalas i en lädersoffa två meter från ett dansgolv. 01.30. Jag blir erbjuden hypnos. Jag tackar ja. 00.01. “Ante Up”, världens bästa hiphoplåt. 21.15. Slutet på Aleksandr Skrjabins Poème de l´Extase, kanske det mäktigaste jag någonsin hört i Berwaldhallen, stycket handlar om en förvandling, här skrämmande greppbar. 20.15. Violinisten Sergej Chatjatrjans extranummer, en armensk folksång, de högsta tonerna liknar en vissling, en syrsa, häften av publiken kan inte längre höra dessa frekvenser. 

Hemma har jag en stor karta. Den täcker nästan hela världen och den ligger utbredd på mitt köksbord. Jag har själv märkt ut gränser, skogar, bergskedjor och populära vandringsleder. Än så länge dominerar dock de vita fläckarna. En dag ska de vita fläckarna fyllas av en rikedom av färger och vackra drömska linjer.

Det är då inte jag som ser kartan utan kartan som ser mig.

Middag

Förra helgen var jag i Göteborg. Den resenär jag är tycker att tre timmar med X2000 från centralstation till centralstation är ett äventyr. Minimal jetlagg, ett annat språk, men inte svårförståeligt. Jag hade rest för att arbeta men kvällen tillät något annat. Det var på Gyllene Prag som vi åt middag. En hemtam miljö, särskilt för mig som äter i princip samma mat varje måndag.

Vi var fyra runt bordet. Det var första gången som vi träffades i den här konstellationen. Vi inledde kvällen i ett högt sorl, vi bläddrade lite tafatt i menyerna, beställde något, ändrades oss, ville äta vildsvinet, vildsvinet var slut, och så började tankarna vandra, blev till något gemensamt, flöt in i varandra utan början eller slut. Det är sällsynta tillfällen, när tankarna når den där klara känslan av självklarhet blandat med klarsynthet.

Ett av samtalsämnena var fragment. Men jag tilläts inte använda det ordet. Om du säger “fragment av en människa” så måste du ju kunna definiera vad fragmentet är en helhet av! Och det kunde jag givetvis inte. Så vi enades om ett annat ord. Och i samförstånd lovade vi varandra att så länge middagen pågick skulle det ordet inte ha någon makt över våra tankar. Vi skulle inte titta på våra telefoner, vi skulle inte resa oss och argumentera för att livet på någon annan plats i staden var mer innehållsrikt, vi skulle sitta kvar och lyssna till varandra. Vi skulle koncentrera oss.

Och allting blev… Ja vilka ord ska jag använda… Du vet… Tja… Det är den största av självklarheter… Men orden är ofta så bristfälliga. 

När jag senare ligger i sängen på hotellet är det dessa tankar som kommer till mig. Hur ska jag kunna beskriva erfarenheterna när jag inte kan det språk som behövs. Jag kan inte skriva innerlighet, ni kommer att få fel bilder, jag tror ni kommer tänka på ett förmiddagsprogram på tv där den inbjudna livskunskapsförsäljaren försöker dölja sitt djupa tvivel bakom en arsenal av ord som sedan länge sedan förlorat sin innebörd. Jag ligger i sängen i ett hotellrum som är extremt litet, jag räknar det till sex kvadratmeter. Jag tänker på den otillräcklighet som orden kastat mig in i.

Jag är en språkmänniska (vilket inte betyder att jag bryr mig om att skilja på före och innan). Det fysiska är mig allt för främmande, jag kan inte de mänskliga gesterna, de blir ofta lika tafatta som att skriva innerlighet på ett papper och tro att det ska räcka. Men kan jag inte komma nära genom språket kan jag inte komma nära. Det är nog därför jag upplevt så mycket avstånd hur nära jag än varit. Det har utvecklats till tystnader och så plötsligt är alla de där breven skrivna över stora avstånd glömda. 

Jag har förlitat mig på orden alldeles för länge. Vad har de gett mig? Mycket ensamhet. 

Igår kväll. Middag igen. 

Och vi satt åter vid ett långbord, en handfull vänner kring ett samtal om mycket. Kan man yoga så intensivt att man börjar flyga? Nej, levitera heter det! Hur många liv har jag levt? Är det här mitt sista? Vad har oxen att säga jungfrun? Mycket! Men titta på lejonet! Man kan känna igen henne på manen. Och att hon vill vara ensam på savannen. Lägg av nu, ni kan inte tro på det där. En dag ska jag visa dig! Jag ska komma leviterande upp för trapporna här!

Jag dras till den öppenheten. Öppenheten handlar inte om att söka sanning utan att nå ett tillåtande samtal. Att allt kan tillåtas vara sant, i alla fall så länge natten varar. Att det finns möjligheter och att de möjligheterna är vidöppna.

Och samma tanke som över det uppätna vildsvinet föddes även här.

Om livet skulle kunna levas mer sparsmakat, koncentrerat, om möten skulle kunna vara något annat än ett flimmer från pol till pol, skulle det i det mer utdragna tillståndet kunna föddas något som är bortom orden, bortom det mätbara, bortom allt det som jag så enkelt uttrycker som fragmentet? 

Det blev allt senare. Långsamt föll jag in i en välbekant sinnesstämning, rösterna blev avlägsna, och gemenskapen kändes nära och självklar på det där sättet som gör att du inte behöver ställa dig på tå, bara sjunka in. Som att sitta vid den öppna spisen på Gröna Draken i Frodo Baggers Fylke och långsamt drömma dig bort medan dina vänner diskuterar ifall alver har synts på den stora landsvägen långt bortom staden Bri. Tryggheten i den här känslan, att ha en självklar plats, som att liten ligga vaken på landet, vi har gäster som är på besök över nyår, de pratar med mina föräldrar nere i köket.

Det är långt kvar tills de ska gå och lägga sig. Jag kan somna in till det trygga mumlet av deras röster.

Skönhetens makt och vanmakt

Peter Englund inledde en av sina briljanta essäsamlingar med att beskriva själva ordet essä. Essän är ett försök. Ett prövande av tankar. 

Det här är ingen essä. Det här är enklare än så. Men det är ändå ett försök. Ett prövande av tankar. 

Skönhetens problematik har plågat mig länge. Den första musik jag hörde var förspelet till tredje akten av Richard Wagners opera Siegfried. Jag var bara någon dag gammal. Jag tror det här var min pappas tolkning av att röka en cigarr till den förstföddes ära. Och så blev det som det blev. Hur mycket crabcore, drön eller forna idoler jag än umgås finns det alltid en pil bakåt. Linjen sträcker sig långt bortom romantiken och Wagner. Kanske stannar den inte förrän vid Hildegard von Bingens mystiska uppenbarelser av eld och överjordisk fullkomlighet. Men den här linjen är kantad av skönhet. 

Innan jag kommer till kärnan i det här försöket tänkte jag berätta en kort anekdot. Det handlar om en äldre kollega, musikexpert och ödmjuk mentor. En gång i tiden ville han bli kompositör och satt natt efter natt i en av de stora elektroakustiska musikstudios som var populära förr i tiden. Jag vet inte riktigt hur hans hantverk såg ut men jag gissar att han klippte i rullband, programmerade en synth med hjälp av hålkort och förundrades av klangen i den ton som kunde snurra i flera oktaver genom en enkel rattvridning. Han byggde sina nattliga kompositioner av dissonanser och atonalitet. Det blev nog en ganska så mäktigt skapelse, brutalt men förföriskt. 

En sen kväll i den framtidsorienterade musikstudion blev min äldre kollega trött, tog en kort paus och knäppte på den enkla radio som var uppallad på en enorm härva av sladdar och mikrofoner. Det var P2:s nattradio och ett enkelt Mozartstycke spelades. Han vilade en stund framför radion och lyssnade. Sedan reste han sig upp, gick ut ur studion kom aldrig mer tillbaka. Någon kompositör blev han inte.

Ibland, i slutna sällskap, talar jag fritt om skönhet, detta så provokativa ämne. Aldrig får jag ihop argumenten på rätt sätt. Kanske finns det inga argument? Jag nämner ordet skönhet och snart är diskussionen mättad med politik. Om alliansregering och jobbskatteavdrag, om utförsäljning av allmännyttan och tidskriften Arenas postmoderna inriktning. Det slutna sällskapet övertar ämnet och jag tystnar. Det enda jag försökte berätta om var den högst personliga upplevelsen av enkelhet. Och jag sa aldrig något om ett avståndtagande från det osköna. Det enda jag jag försökte säga var att det för mig aldrig funnits någon motsättning mellan Mozarts klarinettstämmor och viljan till förändring, viljan att protestera mot en värld där allt är mätbarhet och varuhandel. 

Jag förtjänar att bli missförstådd. För detta är inget annat än tro. Och vem har någonsin lyckats predika kring det som inte kan uttryckas i ord? Den störste tvivlaren är ju alltid den mest övertygade och övertygande. Och jag är en tvivlare men upptagen av en idé om att se bortom, se klart, ogrumlat. 

Det jag söker är en väg ut från schablonen. För på samma sätt som det förmoderna har en tydlig schablon som kanske är skönhetens schablon så är det motsatta även en schablon, eller riskerar att bli det. Allt det här vet ni redan men jag ville bara få ned det på papper för ordningens skull: I alla tider finns stelnade uttryck, en estetik är ingen garant, snarare något som kan förblinda.

Är jag förblindad? Ja, kanske. Men då är naturen också förblindad. Alla dessa rosa solnedgångar. Vem skapade dem? En ytterst schablontyngd gudom som målade skymningen i de mest tilltalande och förföriska färger? Eller är det vår blick som skapat schablonen, som inte ser något annat än den billigaste konst, det mest utnötta och farligt tillrättalagt i det där rosa som övergår till djuprött?

Den som fick förspelet till tredje akten i Siegfried som första musikaliska upplevelse kan inte börja tala om objektiva världen. Snarare är det på divanen, kring barnets tidiga betingning, som tankarna kring skönheten ska utrönas.

Och givetvis är inte skönheten synonymt med det vackra. Dostojevskij säger i Bröderna Karamazov att: Skönheten är det slagfält på vilket Gud och djävulen kämpar om människans själ. Kanske är det så. Kanske inte.

Men ändå. Det här är ju inget annat än ett försök. 

Om allt detta kretsar kring tro (för vad skulle konst annars vara, vetenskap?) ser jag inga hinder att försöka ge min tro ett språk. 

Jag ska inte tala mer bildkonst. Jag är för okunnig. Jag ska tala om Ulf Linde. Vi möttes, eller tja, han hade ett föredrag och jag satt i publiken, för några veckor sedan. Ulf inledde genom att långsamt mumla: Jag vet inte riktigt varför ni har bjudit hit mig, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sedan tog en av de mest hisnande beskrivningar av vad konst kan vara fart.

Det handlar om kontemplativ verklighet förklarade Ulf från sin rullstol med cigaretten i den ena handen, vitt vin i den andra. Konst, det är “bilden bortom bilden”, likt en ortodox ikon måste du kunna se igenom uttrycken, bortom färgerna för att kunna se den egentliga bilden.

Om detta är en färdighet, är det en konst jag vill bemästra. Om detta är ett trossystem så underkastar jag mig detta systems trossatser. Om detta är en bluff, om detta är enkelt villospår utlagt som en reaktion mot postmodernismens kontruktionsbyggnader låter jag mig förföras. I alla fall en tid, i alla fall tills jag sett “bilden bortom bilden”, i alla fall tills jag inser att jag blivit lurad. 

Jag vänder om när jag slutat tro.

Men inte förrän då.

Kroppen

Jag har en vän. På bättre middagar, över vin och hjortstek, återkommer vi till en intressant diskussion. Det handlar om att rangordna kulturella uttryck. Vilken genre är helt enkelt bäst? Musik eller teater? Poesi eller bildkonst? Film eller foto? Och så vidare.

Vi har varit djupt oeniga. Jag har varit orubblig. Musiken är den högsta konstformen. Edith håller inte med. Trots det egna yrkesvalet väljer hon dans. Enbart dansen kan helt uttrycka människans hela spektrum. Ungefär så argumenterar hon. 

Jag har aldrig hyllat kroppen. Givetvis har detta personliga rötter. Min kropp har aldrig varit på min sida. Jag föddes sned. Jag lutar åt ena hållet. Jag promenerar helst på vänster sida för jag har svårt att vrida huvudet åt höger, det stramar, musklerna är för korta. Och så darrningarna. Det där medfödda. Inget allvarligt. Men ett asplövs viskning genom hela kroppen, dag ut och dag in. Små kaffekoppar, målarpensel eller vinylarm är bara att glömma. Jag fixar det inte. Asplövet rör sig för mycket. 

Jag har försökt. Fotbollsmatchen mellan anarkisterna och Cirkus Cirkör på grusplanen på Långholmen tidigt 00-tal var ett försök. Någon ringde. Kom ner till Långholmen! Vi spelar lite fotboll. Det är bara på skoj. Nej, ingen är bra. Det är bara på skoj. En kvart senare stod jag där i stor t-shirt och ökenkängor. De andra i fotbollsskor med dubbar och testosteronet pumpandes ur huden. Jag spelade med anarkisterna, jag var back och försökte avvärja ett anfall, fick bollen i huvudet, svimmade, började blöda ur ögat, en anarkist drog mig av planen där jag fick ligga tills matchen var färdigspelad. 

Sedan dess har jag aldrig spelat fotboll, midsommar brukar vara svårast, grupptrycket, de sura minerna när jag drar den långa historien om gruset på Långholmen. Men jag har vägrat och ensam suttit kvar vid middagsbordet. 

Jag har aldrig hyllat kroppen. Tvärtom. Jag har försökt att skilja den från det som är jag. Därför alla dessa drömmar, all denna fantasi, all text, alla tankar. Det har fört mig bort från kroppen. Och den som inte hyllar kroppen kan inte heller hylla dansen. 

Jag har inte varit orubbligt, inte som med fotbollen. Ta det här med technon, det euforiska dansgovlet, kaoset. Det var, om något, ett försök att förlora sig i andra, bli kropp. Ett tag gick det ganska bra. Sen fyllde jag trettio och någon annan tog min plats med sin blonderade svängande lugg. 

Så när jag och Edith möts över den där hjortsteken är jag benhård. Vad har kroppen att komma med i jämförelse med den allomslutande hypnotiska förvirring som musiken kan innebära?

Och i den andan skulle vår oenighet fortsätta om det inte vore för mitt uppvaknande. Upptäckten av att språket, det talade språket, det skrivna språket, det där språket som dominerar tanken, att det är så enormt otillräckligt. Bortom språkets otillräcklighet finns kroppen. Gesterna.

Jag måste börja tänka på ett helt nytt sätt.

Så mildras min aviga inställning. Jag börjar i en väldig enkel, men samtidigt hänförande, ände. I dagar har jag legat i soffan och tittat på nya säsongen av So You Think You Can Dance. Fantastiskt. Uppvaknandet blir ett upptäckande. Ni som har gått den här vägen har redan sett Baryshnikov och de andra som behärskar det där språket jag aldrig tidigare brytt mig om. Men för mig är det nytt.

Nästa gång jag och Edith ses kommer vi fortsätta vår eviga dispyt.

Men hon kommer bli förvånad. Hon kanske till slut har vunnit över mig på sin sida.

Sanningsbarriären

För tre hundra dagar sedan var jag på väg mot ett helt annat håll. Sen hände något som sedan länge var förutbestämt att inträffa. Händelsens hela omfattning uppenbarades dock inte förrän alldeles nyss. 

Om uppvaknandet verkligen är ett fallskärmshopp från drömmen var det här ett fall som bara gick uppåt, som om tidens pil verkligen bytt riktning, bläcket på kvarglömda kärleksbetygelser flöt tillbaka in i pennorna, skrikande spädbarn återvände till sin trygga vattenvärld, McFeast blev åter råmande kossa, de nyskjutna vargarna reste sig upp och tassade ljudlöst tillbaka in i skogen medan haglet i deras kroppar med full hastighet föll tillbaka in i gevärspiporna.

Jag brukar umgås med ord och den här händelsen sammanfaller med det förra halvårets två viktigaste. Förlusten. Uppvaknandet. 

I min värld, där stearinupplyst ensamhet allt mer ersatt en längtan efter samhörighet, har jag bottnat. Det är som om vinden har mojnat. Det är den stora händelsen, den stora händelsen är att jag börjat se mörkret rakt in i ögat och sett att det varit förlåtande. I det här förlåtande mörkret finns det första trappsteget in i uppvaknandet. Det är mystikens värld och jag känner hur den omfamnar mig. Längre upp i trappan står de som kommit så oändligt mycket längre. Hildegard av Bingen. Jakob Böhme. Mäster Eckhart. 

Tänk att det kunde vara så enkelt, som en bok av Dan Brown, du vet gåtans lösning långt innan sista sidan men en barnslig förtjusning får dig vilja veckla upp den, du vill höra prasslet från presentpappret. Jag har lyssnat mycket Sébastien Telliers La Ritournelle. Där finns ljudet av prasslande presentpapper. Det är så okomplicerat. Barnsligt. Men ljuvligt.

Ett uppvaknandet är enkelt. Det är ju bara att vakna, att inte snooza för mycket, sätta sig upp, gnugga sig i ögonen, duscha kallt.

Det andra ordet är svårare.

Jag lärde mig ordet av Helena Granström. Det är ett viktigt ord.

Och Helena är en viktig person. 

Ordet är förlusten. Och förlusten är konstant. Den kan inte övervinnas och ska inte övervinnas. Förlusten ska minnas, kanske bejakas. 

Kanske var det samma tanke som slog 1800-talsromantikerna. Kanske var det samma tanke som slog de tidiga modernisterna när de villa göra sig fria från romantikernas klibbiga melankoli. Något har gått förlorat. Kanske var det samma tanke som slog egypterna när de ville försöka vända tidens pil. Kanske var det samma tanke som slog gnostikerna när de försökte undkomma Demirugens fängelse. Kanske är det samma känsla som uppkommer hos varje nykter nattvandrare mellan hemmet och Medborgarplatsens tunnelbanestation timmarna kring midnatt en ordinär lördagskväll. Detta kan inte vara allt. 

Förlusten är saknaden efter en lägereld någonstans i en skog som är glömd. Du är fortfarande en vilde. Du har bara glömt det. Du försöker vara modern men iakttar man dig noggrant ser man bortom förklädnaden. Du har matchat slips med strumpor, varit framme hos dj:n på nyårsfesten och önskat Pokerface för tredje gången (bra låt i för sig), du har köpt dyr champagne, pengar har inget värde för dig, inget har något värde för dig, allt du strävar efter är att glömma.

Glömma att du är född i en skog och att du en gång kommer bli tvungen att återvända dit.

Berättaren

Jag drömde så märkligt i natt. Kanske hade det att göra med svininfluensasprutan. Kanske handlade det om att jag sov ovanligt länge. Nio timmar är inte standard. 

Det här var en dröm som var tvättad ifrån drömmars vanliga grumlighet. Allt var klart. Glasklart. Det var som en film och när jag vaknade ekade fortfarande filmens repliker i mitt huvud. Men framför allt. Filmens känslor fanns kvar. De låg jämsides med min kropp i sängen. Allt som hade hänt under natten hängde kvar som en hinna över medvetandet. Hinnan finns fortfarande kvar, trots att det är kväll snart.

Både vällust och olust har förföljt mig under dagen. Vällust för att det var en angenäm dröm. Olust för att jag ville stanna i den. Olust för att jag inte kunde komma underfund med vem som skrivit replikerna till den där nattliga filmen. Var det jag? Vad är jag? Hur kan jag ha en del av mig som är okänd? 

Jag gissar att det var det här som fick Freud att gå i spinn.

Det som hände i drömmen var i korthet detta: En modebloggerska flyttade in i min lägenhet. En dag satt hon bara där i soffan. Jag undrade vad hon gjorde hemma hos mig. Hon svarade med att säga att hon tyckte jag bodde alldeles för stort. Och så flyttade hon i vardagsrummet. Sen sa hon att döden var en spännande upplevelse. “Jag ser den som ett äventyr. För vem vet vad som händer. Kanske är den ett uppvaknande”. 

Jag vet, men ni drar för snabba slutsatser, undertexten är inte riktigt lika enkel som ni tror. Den här modebloggerskan är en person vars blogg jag läst en endaste gång. Jag har inte ägnat henne några andra tankar i vaket tillstånd. Mitt vanliga jag vet knappt om hennes existens. Men i drömmen var allt annorlunda.

Nästa scen utspelade sig på operan. Vi smugglade oss in på första raden. När vi satte oss ekade en röst i högtalaren: “Det är någon som prasslar! Var god sluta prassla!” Jag stirrade omkring i salongen. Vem prasslade? Givetvis var det min vän modebloggerskan som hade tagit fram ett stort grönt silkespapper som hon höll på att vika till en liten svala. Det prasslade något enormt.

Vi trodde vi skulle se Valkyrian men då de aldrig släckte i taket blev vi oroliga. Efter ett tag visade det sig att vi hamnat på ett genrep för en nyårsrevy. Det var en värdelös föreställning. Vi smet ut och träffade i foajen en gemensam flyktig bekant. Den gemensamma talade på ett mycket speciellt sätt, på utandning, fnittrande, på en bubblande utandning. Charmerande.

Sen ringde min klocka. Jag stängde av den och drömmen fortsatte in i sin sista fas.

Det hade nu gått några år. Jag och modebloggerskan var ute och seglade. Hon hade med sig silkespappret. Det prasslade lika mycket men den här gången hade hon vikt det till en stor hög hatt. Hatten hade hon satt på huvudet och dragit ned brättet framför ögonen. Med den här gröna hatten av silkespapper som ögonbindel låg hon i fören och yttrade drömmens sista replik. “Det är höst och jakttid”.

Och med det Ekelöf-citatet ringande i öronen vaknade jag. Jag somnade inte om.

Det var en dröm. En av många. Men jag kan inte sluta fundera. Inte på drömmens betydelser. Alla motiv kan säkert uttolkas. Det som intresserad mig är den del av mig som dikterar drömmens handling. Det är en avdelning som jag inte står i direktkontakt med. Huvudpersonen i den här drömmen är i vaket tillstånd för mig enbart ett namn. Ett namn bland oändligt många. På samma sätt som Carin Jämtin säkert bara är ett namn för många. Eller Lena Hjelm-Wallén. Eller Tobbe Blom. Bara namn. 

Vem satte den här personen som bara är ett namn i min dröm?

Mörkret

Jag sitter ensam kvar på kontoret. Det är släckt i alla arbetsrum. Det är sent.

Det är tredje gången nu. Tre nätter har jag delat en flaska nebbiolo med en man som berättar om det gröna lejonets hemlighet medan vi tillsammans rör vid ämnen som bara kan omtalas kring midnatt. Det här blir sist mötet. Resultatet presenteras på trettondagsafton.

Medan jag väntar går jag igenom gamla textdokument på min hårddisk. Här finns brev som utvecklades till bekännelser. Här finns anteckningar från de senaste årens arbete. Det är uppmaningar jag skrivit till mig själv. Glöm inte bort att fundera på om vi alla egentligen bara är myror i en myrstack! Ungefär så.

I den här mängden av infall och ofärdiga tankar hittar jag en text jag skrev om mörkerrädsla. Jag strök den i sista sekund. 

Det är mörkt i vårt 1600-talshus. Men jag har idag ett annat förhållande till mörkret än tidigare. Sedan mörkret började intressera mig blev jag vän med det. Så har det inte alltid varit.

Det här är en liten berättelse om en femåring som är jag.

Han var hos sin dagmamma en dag och fick ett erbjudande att följa med på en teaterföreställning för barn. Han hör inte riktigt namnet pjäsen men det fanns visst en åldergräns. Sju år skulle man fyllt för att få följa med. Hans dagmamma har dock stort förtroende för femåringens mogenhet så femåringen tar på sig sin mössa med en liten tofs och vankar med de andra barnen genom vintern till teatern. Han funderar på vägen. Vad var det pjäsen hette? Någon med “…vaknar”, ja just det, “Mumintrollet vaknar”, det låter ju inte allt för läskigt. 

På scenen lyser ett grönt sken. Skenet kommer från en grav och upp ur graven skrider en skräckinjagande gestalt helt klädd i vita lindor. Långsamt går han med utsträckta händer över scenen. Barnen, som egentligen är vuxna skådespelare i för stora kläder, skriker högt. Han lever! Han lever! Han har vaknat! För femåringen är det här ett av livets mest fasanfyllda ögonblick. Ett lik i lindor stiger upp ur sin grav och jagar skrikande barn med sin väsande röst.

Givetvis hade femåringen hört fel. Det var inte mumintrollet utan mumien som vaknade ur sitt ide. Sen den dagen känner han inget annat än skräck inför det oförklarliga och förväntar sig inget annat än att döda verkligen kan komma tillbaka från andra sidan för att skrämma slag på omgivningen.

Idag är jag vän med mörkret. Eller tror mig vara det. Men någonstans gnager en misstanke. Misstanken om att jag har hört fel. Att det ofarliga inte är ofarligt. Att det trots alla försäkringar kan finnas något där i det svarta som kan vakna till liv. 

Det ringer på dörren. Jag går för att öppna.

Ursprung

Så mycket har hänt. Det började med en tomhet efter att jag blev spådd. Jag blev spådd att bli spådd, spådd att lägga en väg ut härifrån. Sen såg jag till att fylla tomheten och försöka uppfylla spådomen. 

För att tala klarspråk (och leninistiskt stalinistiskt) - jag har utarbetat en femårsplan. Ni vet, man sitter med en god vän, ni har var sitt vitt papper framför er. Kanske brinner det ett stearinljus. Tja, jo, det brinner absolut ett stearinljus. Ni dricker valfri nebbiolodruva. Världen är så stor! Med så många äventyr! Kanske är det vinet. Kanske något annat. Men plötsligt ser ni bara möjligheter.

Allting hänger ihop med mitt arbete. Jag befinner mig just nu mitt i en process vars omfattning jag aldrig tidigare skådat. Det är två intervjuer. Två program. De här två intervjuerna, som är spridda över många möten, håller på att förändra mig. Jag kan inte längre behålla den blick jag tidigare har haft på världen. Efter de här samtalen blir det omöjligt. Gnostikerna har ett träffande namn för vad som hänt mig. Uppvaknandet. Tomas Tranströmer kallar det ett fallskärmshopp från drömmen. Inom populärkulturen finns en enklare liknelse. Välj det röda pillret, eller det blå. 

Det är inte ofta man ser klart. De få tillfällena det inträffar måste vårdas. Jag har den sensate tiden närmat mig psykoanalys och märkliga ockulta ting. Jag har till och med umgåtts med totemdjur (givetvis är det björnen). Och så är jag ju relativt nyss fyllen trettio. Det hör givetvis även till. Men klarheten har absolut infunnit sig.

Så där sitter vi, jag och min vän, med var sitt vitt papper framför oss. Jag ritar vackra drömska linjer. Vi lägger ut planen, fem år lång. Vi ritar ett hus, ensligt beläget. Jag berättar om en annan vän. Hon fick ett erbjudande om att flytta till ett sådant hus en gång. Jag tror det var en gammal bagarstuga. Det fanns öppen spis i varje rum. Huset låg i en liten sluttning. Tror sädesfälten nådde fram till fönsterkarmarna. Men jag vet inte om hon flyttade dit. Det var länge sen saken kom på tal. Men nu har jag ritat ett liknande hus framför mig på pappret.

Vi fortsätter att fylla den vita drömmen med innehåll. Fyller glasen med mer nebbiolodruva än vad som är nyttigt. Bilden börjar bli färdig. Med stora bokstäver rakt över pappret har jag skrivit naturen, längst ned i ena hörnet står det med bokstäver så små att de knappt går att läsa: skaffa körkort. Och med min skakiga handstil ovanför torpartaket (texten slingrar sig nästan upp ur skorstenen) går det att läsa: Du kanske behöver gå ensam. Var inte rädd. Det är som det ska vara. 

Tydligare än så här går det inte att tala om spådomen utan att falla för språkets inneboende förmåga att förminska varje tanke. Men en av huvudpersonerna i mina samtal har beskrivet det hela oerhört exakt:

Det moderna jaget är ett kapitalistiskt subjekt; innehavare av sin kropp. Du hänger inte ihop med dig själv, utan är haltande och fragmentarisk, med alla dina kroppsdelar och ägodelar på släp. Du är löst sammansatt, och det knakar i dina fogar. Du är inte längre säker på var gränsen går mellan levande och död: du tvivlar på till synes levande väsens besjälning, och på huruvida livlösa föremål eventuellt är besjälade. Natur och kropp är döda ting och maskinens själ är större eller snabbare än din.

Pappret jag har framför mig är en väg ut härifrån. Jag blev spådd att bli spådd. Men vinet var starkt.

Om fem år vet ni hur det blev.

Hjärnor

Jag är en hjärnperson. Jag är besatt av hjärnan. När andra talar om “kroppsuppfattning” så talar jag om “hjärnuppfattning”. Jag har svårt att förstå många människors besatthet av sin “kropp”. Att kroppen är så viktig. Att man måste anpassa matvanor, livsvanor m.m först och främst efter kroppen. För mig är kroppen ett fordon för min hjärna.

Jag anpassar inte mina matvanor efter min kropp, utan efter min hjärna. Vad behöver min hjärna? När jag ska tänka mycket så äter jag mycket. Sedan jag fann boken Mat för hjärnan kan man säga att mina kostvanor går emot de gängse. Jag dricker kaffe och äter socker med gott samvete. Att äta för kroppen, och för hjärnan är helt olika saker.

I helgen blev jag därför oerhört glad när jag fann denna fantastiska bok på Myrorna i Ropsten. Människohufvudets antonomi från 1895. Med ett barns entusiastiska glädje har jag plockat isär den stackars mustaschprydda mannens skalle hela helgen. Boken får mig att tänka på en intressant teori som jag läste i boken Big Brain, som kom ut häromåret.

Den beskriver bla en människoras som tros existerat för 10 000 år sedan, som hade en framhjärna 50 procent större än vår. Författarna menar att dessa människor hade en intelligens som vida översteg vår egen, men att de ändå dog ut.

Ibland funderar jag på det. Att vi ser oss som skapelsens krona. Att vi är de “intelligenta”. Men tänk om det var så att vi överlevde just för att vi var de korkade. Att medan dessa superintelligenta hjärnmänniskor försökte medla fred genom diplomati så lyfte vi med våra små hjärnor upp påkarna och krossade storhjärnorna.

Det gör mig lite nedstämd. Att vi fortfarande är ett samhälle av kroppsmänniskor. Där lårets fasthet tycks vara viktigare än hjärnans.