Fåordig

Olympia

Människorna förväxlar ofta sin inbillningskraft med sitt hjärta. De tror att de har omvänt sig, så fort de funderar på att göra det.

Blaise Pascal bar på många insikter. Född i en stad med en svart katedral, död i Paris år 1662. Ska jag vandra i hans fotspår måste jag lära mig att förlita mig mindre på min inbillning. I mitt liv är det en stor ovana.

Men att lyssna till sitt hjärta är svårare.

För hjärtat är livet ändå enkelt, skriver Knausgård, det slår så länge det kan. Ja, hjärtat ja… Om man ändå bara vore ett hjärta och inget annat. 

I två dagar har jag stirrat in i ögonen på Olympia. Ser jag henne eller ser hon mig?

Egentligen hette hon Victorine Meurent, länge var hon Manets modell, sedan blev hon själv målare. 

Tavlan var ett ramaskrik. Alldeles för utmanande, inte för sin nakenhet, det handlade om blicken. Den var så direkt, utan lidelse, enbart betraktande. 

When other artists correct nature by painting Venus they lie. Manet asked himself why he should lie. Why not tell the truth?

Émile Zola var en av få som försvarade Édouard Manet. 

Venus fanns inte längre, det kändes friskt, så kände Zola. Kvar fanns bara något annat. Men vad? Sanningen? 

Jag har inte så mycket att säga längre. Jag vet ingenting. Jag kan ingenting. Skriver bara några ord. Tja… Nej, tror inte på dem heller. 

Men jag är verkligen omvänd. För hjärtat är livet enkelt, ja, jag känner det. Och det andra? Det har jag givit bort till händer som är större än mina. 

Allt är vind. Så säger Predikaren. 

För vinden är livet enkelt. Den är utan början och slut.

Victorine Meurent blev gammal. En dag var hennes hår inte längre rött. 

Men hjärtat var det.

Till slut kunde det ändå inte längre slå.

Och det var inte mer med det.

Räven, del 1: Mötet

1

En kall dag i vintras träffade jag en räv. Den dök upp från ingenstans. Jag var förvånad över att jag inte sett räven förut, då jag rört mig i samma område i många år. Räven var vacker, vackrare än någon räv jag sett tidigare. Pälsen var tjock och sken i ljuset. Kroppen graciös. Ögonen luriga. Men det var också någonting annat med den här räven. Någonting som genast drog mig till den. Räven hade en slags aura, någonting som jag inte riktigt kunde förklara eller förstå då. Det drog mig till räven. Och när jag såg på räven log jag. Jag gick närmre, försökte locka till mig räven, sträckte ut min hand och kunde nästa röra vid pälsen när räven plötsligt vände och med ett par snabba steg försvann i natten. Jag var hänförd. När jag gick hem den natten kunde jag inte tänka på någonting annat än räven. På det där som fått mig att le. Vad var det?

De kommande veckorna fann jag mig ständigt titta efter räven. Men jag såg den inte. Inte förrän på min födelsedag. Jag var klädd i mina finaste kläder och hade samlat alla jag kände. Jag höll ett tal om kött. Jag drack vin. Och så plötsligt var räven där. Den stod vid en dörrkarm och såg rakt på mig. Jag tror att jag kunde se ett leende hos räven. Men det kanske bara var vinet. Allt jag vet är att jag log igen, ett leende som sjönk in i mig och förändrade någonting. Sedan försvann räven, lika plötsligt som den hade dykt upp. Den kvällen visste jag att jag var tvungen att hitta räven. Att komma den närmre. Att röra vid den.

Men jag visste också att räven var listig. Kanske listigare än någon annan räv. Det skulle inte bli lätt. Det var då jag bestämde mig för att använda mig av magi. Jag skulle besöka shamanen.

Fängelset

Piller

Det är en av de klassiska filmscenerna. De två pillren. 

Det ena håller dig kvar i denna värld. Allting förblir som det alltid har varit. Detta är den enkla vägen, den bekväma. Det är inte sanningssökarens väg.

Det andra pillret ger dig sanning, men utsätter dig samtidigt för ett brutalt uppvaknande. Du kommer inte kunna gå tillbaka. Och du kommer att bli ensam.

Gnostikerna visste ytterst lite om datorer och informationsteknologi. De kunde inte föreställa sig att världen som vi känner den var konstruerad av en maskin. Endast en sak var de säkra på: Världen vi lever i är en skuggvärld. Det ligger en slöja över det mänskliga medvetandet. Bortom slöjan finns något verkligare, sannare, skönare.

Berättelsen om Matrix är en myt och myten är aldrig sann på det sättet som vi brukar se på sanning. Fängelset är givetvis mer avancerat än att enbart en maskin ska ha kunnat skapa det. Den urgamla myten om skuggvärlden påminner oss istället om att vi ständigt bygger våra egna fängelser omkring oss. 

Detta självförvållade frihetsberövande blir tydligt i en av Peter Englunds korta essäer i boken Förflutenhetens landskap.

På 1400-talet hade lönerna stigit drastiskt som en följd av den stora bristen på arbetskraft efter digerdöden. Arbetarna hade då svarat på detta med att arbeta allt mindre. Sättet de gjorde det på saknar inte poänger: de firade helt enkelt fler och fler av de olika helgondagarna som den medeltida kalendern var så generöst utrustad med. /// Om lönerna ökade, så föredrog folk alltså att arbeta mindre framför att köpa mer.

Ja, så såg det ut vid slutet av medeltiden då kapitalismen, om man får säga så, inte riktigt var uppfunnen ännu. Högre lön togs ut i mer fritid. Kanske hade de inget val, vad skulle de köpa för sina nya pengar när de redan hade ett par skor, en vit skjorta och en häst? Ännu var inte tanken född att två par skor är bättre än ett. Senmedeltiden hade få modebloggare som uppmande till en ny, billig, garderob i slutet av varje månad.

Runt förra sekelskiftet var kapitalismen och kommersialismen dock i full gång och tanken på en varas kvalité som enda bedömningsgrund var sedan länge förlegad. Även här har Peter Englund, i essän om skyltfönstrets historia ur Tystnadens historia och andra essäer, ett svar. I början av 1890-talet är det kris. Den snabba industrialiseringen av västeuropa har lett till en makalös ökning av produktiviteten. Fabrikerna pumpade ut varor som det tyvärr ännu inte fanns någon marknad för. Konsumtion hade ännu inte blivit en livsstil. 

Marknaden måste vidgas. Fler måste drömma mer, åtrå mer, konsumera mer. Och ut ur detta kom hela den reklamdrivna, modebesatta, begärskapande, njutningsbejakande, individcentrerade, kommersfixerade civilisation som vi nu framlever våra liv i.

Och så uppfanns reklamen – denna mekanism som genomsyrar vår värld och lockar oss att bota de brister i våra liv, som vi tidigare inte var medvetna om, med ännu fler varor.

Kring allt detta funderar jag med morgontidningen i handen. Det är kris i ekonomin. Konsumtionen går ned. Allt faller med den. 

Nåja. Låt den falla. 

Något bekymrar mig däremot mer. Det som kallas ideologiernas död har lämnat ett tomrum som givetvis inte enbart kan fyllas med postmodernism. Då kommer vi inte överleva. Ingen kan stå ut med en värld där allt flyter. Det är min övertygelse. Hittills har vi botad känslan av alltings flyktighet med begäret efter varan. Om vi skulle sluta med detta, vad skulle alternativet vara? Vad är det egentligen som finns bortom vårt fängelse, vad finns bortom skuggorna, vad händer när vi tar bort slöjan?

Jag har givetvis inget svar. Inte heller några ord. Och det är det stora problemet. Vilken ideologi tillhör man om man är mot kommersialismen, mot tillväxt som ideologi, om man har sett att begäret är tomt men samtidigt inte kan ställa sig i den samtida vänsterrörelsens led och förespråka ökad tillväxt (dock med en fördelning som givetvis är bättre)?

Så här skriver Peter Englund.

Nu i det tidiga 2000-talet är det varken religiös ortodoxi eller totalitära läror som står för den kraftfullaste attacken mot förnuftet. Istället springer den ur en alltmer skenande kommersialism. En gissning är att det är mot den som nästa upplysningstid kommer att rikta sig. 

En ny upplyssning alltså. Ja, det tror jag på. Men från vilket håll? Går fängelsets murar att demolera totalt eller är det bara möjligt att gräva sig en alldeles egen, personlig, tunnel ut i friheten? 

En sista tanke går till en av världshistoriens stora frihetskämpar som tyvärr har blivit rejält feltolkad i snart två tusen år. Han ville rasera hierarkierna och få människor att sälja allt de ägde (vilket typ bara var en mantel och tio getter…). Istället blev hans efterföljare en av de mest giriga och pengahungriga organisationerna. Så kan det gå. Men hans ord består.

Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.

Skogen

Böcklin

Visst borde bilen drivas på något annat än olja. Men förutom detta kan jag inte annat än känna förundran inför denna märkliga frihetstingest. Livet blir helt klart oförutsägbart bakom ratten. 

Igår kväll, stundande skymning, vår Opel Astra ska snart överlämnas vid tunnelbanan i Kärrtorp. Vi har två timmar kvar, varför inte åka ut till Tyresö Slott? Ingen trafik, jag hittar utan karta trots att det är första resan åt det här hållet, vi är ensamma framme vid parkeringsplatsen.

Mellan två granhäckar, med slottet på höjden till höger om oss, kommer tanken om sanningen åter till mig. Parken är givetvis en illusion. Varför kunde den byggas? För att en greve plundrade under trettioåriga kriget. Lidande för att skapa skönhet. Den är ett provisorium, en mänsklig dröm, en skugga av något annat. Men nu, när den ändå finns här, tror jag den är ett botemedel

Havsviken sträcker sig in genom smala sund, gräs ned mot strandkanten. I skogsdungarna finns vitmålade bänkar av järn gömda i grönskan. Sitt där tre minuter eller tre timmar och känn omgivningens inbjudan till förvandling.

Jag tänker på Mozart som ville bringa världens oro och sorger i harmoni. Han som genom musiken kunde transformera mänsklig ängslan och smärta till estetisk lust och njutning. Ett liknande skimmer vilar över parken i skymningen. 

Det sägs att vi alla är fördrivna. Och jag tror att det är sant. Vi är fördrivna och platsen vi kommer ifrån kan vi bara återvända till i korta fragmentariska minnesbilder. Konsten, landskapet och musiken vet mer än vi. Men inte mycket mer. 

Det enda vi kan lita på är känslan av flyktig hemkomst. Just den förbiilande känslan är det heliga. På så sätt är vemodet det heligaste.

Vad jag önskar att det någonstans fanns en rit, ett ord, ett sammanhang att fånga den känslan! Vad jag önskar att jag hade kraft att lyckas förmedla att det finns en förundran som är sann. Som är den stora sanningen. Som inte är en gest.

Kabul - Mazar

afghanistan-from-the-air

Från flygplansfönstret såg jag den skarpa linjen mellan bergen och öknen. Just där, mellan sten och sand börjar det riktiga Centralasien.
Solen känns större här, den liksom antände horisonten. När planen svängde runt, för att gå ner för landning, sken kvällssolen som en strålkastare över planets passagerare. Jag tror vi är de enda västerlänningarna ombord på Kam Airs flyg från Kabul till Mazar e-Sharif. Inte för att inga västerlänningar flyger till Mazar, utan därför att få flyger med Kam Air. Bolaget ägs delvis av krigsherren Abdul Rashid Dostum som är känd för att avrätta sina fiender genom att köra över dem med en stridvagn. Kam Air är kanske mest känt, för att uttrycka det milt, för sina ”säkerhetsbrister”. Inga utländska biståndsorganisationer tillåter att deras personal reser med bolaget, som också är portat från att flyga in i Europa.

Men för mig fanns det inte så många alternativ, förutom den sju timmar långa bilvägen genom delvis talibankontrollerade bergsområden. Jag valde Kam Air. Jag är vanligtvis inte flygrädd! Men plötsligt överfölls jag av en lika kort som plötsligt insikt: ”Jag dör nu”. Den var helt ologisk! Inga lampor blinkade, planen störtdök inte. Den bara infann sig, planterade sig genom ryggraden som en ilning och försvann.

Jag vet inte var de kommer från, dessa korta intryck av paniskt rädsla. Men jag får för mig att rädsla inte alltid handlar så mycket om ett havererande psyke som ett ögonblick av fullständig insikt. Vad jag i denna korta stund omfamnade var flygandets fullständiga absurdhet. Är det inte i själva verket när jag sitter där uppe på 10 000 meters höjd, lugn och obrydd som jag är som mest omedveten om det oerhört märkliga med detta. Siffrorna säger att vi inte ska oroa oss, ändå är det något oerhört oroande att lita på siffror. De berättar bara vad som inte hänt, inte vad som kommer hända.

När planet närmade sig öknen, lutade jag mig tillbaka och sjönk jag tillbaka in i dumheten. Det var först senare, när vårt bagage anlände på en åsnekärra som jag insåg att rädsla ibland är något insiktsfullt.

Om musiken

Martha

Jag har sysslat med billiga trick. Jag har ägnat en stor del av mitt professionella yrkesliv åt att blanda “högt” och “lågt”. Jag ångrar mig, tar tillbaka allt efter att jag nu har sett tv:s senaste försök att göra den klassiska musiken lättillgänglig och aptitlig.

Det finns bara högt. Det andra intresserar mig inte. Men högt kan vara både detta och detta.

Låt det oförklarliga få bli oförklarat. Låt det stora få vara stort. Rasera maktstrukturer, men rasera inte känslan att det i livet finns något oupptäckt som trots allt kan upptäckas. För mig är musiken det valv som varje människa bär över sig. Här ryms det okända. Det okända kan inte förklaras i text, alla ord blir för pretentiösa. Men det okända kan upplevas. 

Vi lever i en farlig tid. Den är farlig för att den genomsyras av tanken på att det som vi inte kan se, det vi inte kan mäta, det vi inte kan dissekera – det finns inte. Kanske är det just därför som ett tävlingsprogram kring vem som på några veckor blir den bästa dirigenten är idémässigt möjlig att sjösätta just nu? Det är ju bara armarna och händernas rörelser där framme vid pulten. En pinne i luften. Några stora gester. Inget mer. Inget bakomliggande. Det som vi vid en första anblick inte får syn på finns inte. 

Men det okända finns här och här.

Och till sist det här.

Det är Herbert von Karajans sista framträdande. Det sista stycket under hans sista konsert. Sextio år tog det för honom att komma till de insikter som han nu låter flöda genom musiken.

Shoot

img_2037

Jag fick ett telefonnummer. Inget mer. Jag hade hört att han hade vapen. När det började skymma i fredags tog jag en taxi ut till Stockholms norra förorter. Det var inte lätt att hitta först, men efter några samtal fann jag honom. Vi tog i hand och gick ner i en källare, genom en korridor och in i ett ljudavdämpat rum. Längst inne i rummet fanns en skjutbana. Det var svårt att föreställa sig hur den kunde rymmas i källaren. Den var 25 meter lång. Min rumsuppfattning stördes, som om jag ställts inför en arkitektoniskt död vinkel.

Ur en svart väska plockade mannen fram dem, Glock, Walter Pk, Magnum. Jag fick lära mig att ladda, sedan att rikta pistolen. Det var första gången jag höll i en pistol. Jag hade föreställt mig att det skulle få mig att känna mig att känna någonting, maktfullkomlighet, rädsla, eufori. En av pistolerna hade en liten stämpel med en nazistisk örn. Den var från 1940. Kanske hade jag kommit hit för att bli av med någonting. Att försöka avreagera det som plågat mig de senaste veckorna. Att försöka väcka den aggressivitet jag tror jag bär på någonstans där inne. Att använda den för att skölja bort, eller döva. Jag siktade, och pressade in avtryckaren.  En kraftig rekyl sköt genom kroppen när jag avfyrade. De varma patronerna studsade mot min nakna arm och bildade små brännsår.

Men… ingenting. Smällarna sjönk in i de tjocka ljudisolerade väggarna, och försvann. Jag gav mannen 300 kronor och gick.

Bilen

Bil

När de tankar som tidigare tänkts med största lätthet plötsligt fylls med oöverkomlig tyngd har jag inget att bottna i. Det lätta och självklara är utbytt mot en självpåtagen förintelse av alla former av ambitioner och anspråk. Kvar finns endast ett. Kvar finns bilen och bilkörningen. Jag sitter i den Opel Astra från 1999 som vi äger en tredjedel av. Detta är min omnipotens sista utpost.

Jag tog körkort sent, så sent som i november förra året. Många hade sagt att det inte skulle gå. Att jag behövde få in en mycket större rutin, vänja mig, inte kunde köra om jag samtidigt var rädd. Men under tio höstdagar, då landsvägarna utanför Norrtälje redan var strukna med en tunn hinna av frost, lärde jag mig allt om växling, döda vinkeln och dragläge. En vecka senare hade jag körkortet i min hand. 

Precis som den franske författaren Michel Houellebecq (som svarar på frågan om hur han bemöter kritik: “Jag bara tänker att jag redan är död”) så tänker jag ofta på vad själva medvetandet är. Ett kollektiv av min hjärnas alla synapser? Ja, troligt. Detta medvetande har som bekant många plan och bilkörningen har fått mig att utforska flera av dem. 

De första veckorna kunde jag nämligen inte köra bil och prata samtidigt. Jag kunde bara svettas, stirra rakt fram in i strålkastarens ljuskäggla och flämta. Jag iakttog allt, vägens svängningar, växelspaken i min hand, jag var fullständigt koncentrerad. Inget annat än bilen och vägen fick plats i mitt medvetande. 

Idag, snart ett år senare, kör jag och lyssnar på radio samtidigt. Jag pratar, diskuterar, låter tankarna flyga iväg medan händerna rör ratten av sig själva. Allt som har med bilen att göra har pressats ned på lägre nivåer, långt ner under det direkt medvetna. Endast när något oväntat sker, ett rådjur på vägen, plötslig halka, så kopplas mitt medvetande in. 

Ofta tänker jag på hur det ser ut där nere under medvetandet, finns det någon där som svettas lika mycket som jag gjorde när körkortet var nytt? Eller är det en högst oneurotisk person jag bär på mig inombords? 

Till detta oreflekterande ställe där bilkörningen befinner sig vill jag förpassa alla mitt livs tvivel. Jag vill att de ska få slumra där. Jag vill inte ha med dem att göra.

Ön

Familjen

Av alla tusentals öar utslängda i havet mellan Sverige och Finland finns det en som är extra besynnerlig. Den dagen då jag besökte ön för första gången var marken täckt av snö. Det var i november, vintern hade kommit alldeles för tidigt. Som tur kyls vattnet ned långsamt om höstarna och ännu hade ingen is lagt sig över fjärden. Min enkla plastbåt med sexhästars utombordare skulle knappt kunna forcera ens en centimeter fruset vatten.

Orsaken till den här ovanliga skärgårdsutflykten var enkel. Jag letade efter ett spår och spåret hade lett mig till kustbandets yttersta ö. 

Jag är bunden till tron på att det finns förenande krafter i världen. Något som binder oss samman, något som gör oss lika. En av dessa krafter är det spår som varje sökande person förr eller senare tror sig snubbla över av misstag. 

För mig hände den här slumpartade händelsen i Paris. Jag var tjugotre år, pratade fortfarande dålig franska, men hade ändå bestämt mig för att bo fem veckor ensam på ett hotell i kvarteren strax norr om Rue de Rivoli. Det var ensamma veckor, mitt enda sällskap var rummets otaliga små skalbaggar som verkade ha en helt annan dygnsrytm än min. På natten kilade de fram och tillbaka över parketten. Jag somnade till ljudet från tusentals insektsfötter, små stöveltramp, ett hypnotiskt surrande. 

Det var på antikvariatet vid Place Clichy som jag hittade boken. Den var röd, inbunden någon gång i början av 1900-talet, skriven på franska och med en  märklig Ex Libris fastklistrad på insidan av pärmen

Boken hade tillhört en man med mitt efternamn. I och med att vår familj är liten var jag säker på att det rörde sig om en släkting. Hur texten med de röda pärmarna hamnat på ett antikvariat i Paris skulle jag aldrig få reda på. Men namnet manade mig till att köpa boken och resten av min vistelse skulle upptas av att försöka tyda den ålderdomliga franska skriften. Jag skulle inte lämna hotellrummet förrän det var dags att återvända till Sverige. 

Det var boken som förde mig till ön. Boken hade beskrivit den här platsen och jag var tvungen att se den med egna ögon. Valet av årstid var strategiskt. Jag ville vara ensam.

Två rävar hälsade mig välkommen när jag klev ur båten och satte min stövel djupt ner i snön. De hade suttit nere vid strandkanten och väntat på mig. Deras svansar piskade, det var som två yviga kvastar som brann mot det vita. Hur visste de att jag skulle komma? Kanske var de på något sätt införstådda i allvaret som mitt besök kantades av. Kanske visste de vad det var för spår som jag följde. Kanske var jag bara en i raden av höstliga besökare som trodde sig ha snubblat över en hemlighet och övergett sitt tidigare liv för att söka svaret på gåtan som ön ruvade på.

Jag skulle bli en återkommande gäst. Det skulle finnas vinterdagar då jag låg djupt under jorden och genom ett tunnelsystem såg stjärnorna blinka högt uppe i mörkret. Jag skulle ligga omsluten av päls, jag skulle vara päls. 

Min förvandling inleddes den där dagen i november, jag skulle återkomma många gånger och för varje besök skulle något nytt ha vuxit inom mig. Jag skulle förändras och en dag skulle ingen längre känna igen mig. De skulle bara se den röda pälsen, den spetsiga nosen, de snabba skutten i snön. Ingen skulle längre veta att det var jag.

Persepolis

dsc02078
En sandig vind blåser fram över ruinerna. Efter att ha stuckit huvudet i sanden några veckor av pressande arbete lyfter jag plötsligt blicken och ser ut över Persepolis. Allt har skett väldigt snabbt. Fick biljetter dagen innan avresa. Jag behövde bara komma långt bort, Irans landsbygd kändes passande. Från Persepolis härskade de persiska kungarna innan de besegrades av Alexander den Store, som brände staden i maj 3030 f.kr.

Jag ser ut över resterna av Xerxes I palats, som är nästan helt förintat. Xerxes hade bränt Akropolis under kriget med grekerna, Alexander hämnades genom att själv skövla den persiske härskarens palats långt efter hans död. Jag köper en glass gjord på pollen, en man går förbi mig med sina tre hustrur och på väggen marscherar den “odödliga armén” framåt - men i deras väg står en liten solblekt sopptunna. Odödlighet, det är inte längre vad det brukade vara.

« Äldre inlägg

All verklig sorglöshet har sin rot i en klar fruktan.